Igår förrgår kväll visades Spårlöst på tv, programmet där adopterade söker sina biologiska föräldrar. Den här gången var det från Bogotá, Colombia, och en tjej i min ålder som sökte sin mamma. När det är från Colombia känns det extra mycket i hjärtat eftersom jag själv är adopterad därifrån och jag förstår precis hur den återvända tjejen kände. Jag känner exakt likadant inför adoptionen; jag vill veta varför, lära känna mitt födelseland och hitta kvinnan som födde mig. Jag vill stå framför henne, se på henne, krama, lukta, ta på henne. Säga "hej, mamma". Berätta att hon tog rätt beslut, att jag inte är arg på henne, att det är nog det finaste någon har gjort för mig. Jag vill se om vi liknar varann, att man kan se att vi är mor och dotter. Det spelar ingen roll hur hon ser ut, jag vet att hon är vacker. Jag vill le mot henne, skratta med henne. Vill veta hur hon har haft det sen vi skildes åt, om hon har andra barn, en man, hur hon bor, vad hon jobbar med. Vill bara veta vem hon är.

 

 Det är och har alltid varit en pusselbit som saknas; jag är inte hel eller vet vem jag är, därför ansöker jag ju ytterligare en gång till Spårlöst. Det är fjärde gången nu. Förra gången fick jag svar och de bad mig att skicka in alla adoptionspapper, men sedan hörde de inte av sig mer. Antar att de valde att inte gå vidare med mitt fall för att efterforskningarna härifrån Sverige inte gav något, eller att de hittade mer intressanta och lättare fall. I don't know. Besviken blev jag såklart, ville verkligen åka och leta och tror det är lättare med tv:s hjälp än att göra det ensam. Sen att allt filmas och visas på tv är kanske lite pinsamt då det är mycket känslor som snurrar, men va fan, man är väl inte mer än människa.