Shit, detta är ganska stort för mig. En liten skitsak för många andra, men för mig är det otroligt jobbigt: jag sa NEJ.

Vi tar det från början; en gammal lärare som jag hade i Kuba befinner sig numera i Afrika med sin pojkvän. Hon skrev till mig på Facebook och undrade om jag kunde göra henne en tjänst -att skriva till hennes pojkvän som hennes pappa. Hängde ni med nu? Alltså, hon ville att jag skulle låtsas vara hennes pappa och skicka ett sms till pojkvännen av någon anledning som jag inte fick veta. Pappan hade tydligen inte råd själv att skicka sms som hon bad mig att skicka från Sverige till en kille i Afrika som jag inte ens känner eller aldrig ens visste existerade förrän nu. Först var jag på väg att säga ja, men sen tänkte jag igenom det. Att skicka sms härifrån kostar mig också och dessutom vill jag inte att nån random dude ska ha mitt nummer. För det andra så känner jag inte den här kvinnan, hon var endast min lärare. Så jag gjorde det som jag tycker är både läskigt och jobbigt -jag sa nej! Och jäklar vad bra det känns nu efteråt!

Jag tycker det är jobbigt att säga nej för jag är rädd att folk ska tycka illa om mig oh bli sura. Varför ens bry sig om det? Det är deras problem. Om de inte kan ta ett nej som en vuxen person säger det nog mer om dem än om mig. Man måste respektera sig själv och sätta gränser. Jag har låtit folk utnyttja mig hela livet för att jag inte vågat säga nej -förrän nu!